Det var tänkt att jag skulle kunna locka andra att skriva om de mest skiftande saker, men hälsan svek och jag har haft en lång sjukperiod då ingenting fungerat. Nu försöker jag igen genom att komma med ett tips om vad och hur man kan skriva för att lätta upp tillvaron. Håll tillgodo.

Hjälpsamme grannen.

Min vän som säljer begagnade bilar har ett stort förtroende för mig och det jag vet om bilar.  Det vet jag med säkerhet. Efter ärtor och pannkaka som det blir till middag idag, ska jag till och med demonstrera en bil åt honom. Det sa han själv i telefon för en stund sen och jag ska berätta hur det gick till.

   I morse stod jag och pratade med grannfrun. Hon talade om att det var dags att byta bil, för den gamla trotjänaren började bli för risig. Men den nya bilen måste likna min man, sa hon.

   Din man ...? sa jag förvånad.

   Javisst, billig, liten och knubbig men generös inombords, sa hon. Som du säkert förstår, spelar utseendet ingen roll, men i motsats till Emil, får den inte vara så törstig, la hon snabbt till.

   Jag flinade för mig själv när jag tänkte på alla pilsnerbackar Emil i smyg burit ner i källaren. Kanske var just pilsnerbackarna förklaringen till, att dom haft den gamla rishögen kvar så länge. Alltnog, hon fortsatte.

   Du förstår, sa hon förklarande, att när det gäller bilar, så är likheten med Emil skrämmande. På sommaren, då är det minsann fart på den, men när vintern kommer … Uj, uj, uj, då är den för det mesta som död. Med en kvinnas tålamod får man då lirka och greja med den och om inte det hjälper, får man dra lite i den för att få fart på den. För det mesta är det inte lite som behövs för att få liv i den, ska jag säga dig.

   Jag tittade gapande på henne. När hon såg min förvånade uppsyn, rodnade hon.

   Jag menar bilen, alltså, fräste hon.

   För att det inte skulle bli för pinsamt, sa jag:

   Du, bilen som liknar Emil på pricken finns hos en god vän som säljer begagnade bilar. Den är liten och knubbig, lagom begagnad. Den är kanske inte så vacker att se på, men fäller man baksätet på den, slukar den nästan hur mycket som helst. Ja, inte när det gäller bensin, förstås. Hursomhelst heter den Atos och bara namnet säger väl att ni då blir dom tre musketörerna. Du är ju en baddare på att fäkta med brödkaveln har jag hört och Emil …

   Jag tystnade när jag såg att hennes ansikte blivit nästan mörkrött, men fann mig och skyndade att säga:

   Jag fixar så ni får provköra den i eftermiddag.

   Sen gick jag och ringde min vän bilhandlaren på direkten. Man är ju ganska mån om tjänster och gentjänster.

   Hejsan, gamle gosse, sa jag när han svarade. Känner du igen rösten?

   Tyvärr, sa han. Är det nåt speciellt du vill, för jag har kunder som väntar.

   Då ska jag fatta mig kort, sa jag. Grannfrun och hennes karl kommer ner och vill titta på …

   Jag avbröts när han vrålade kommer strax, så det slog lock i örat.

   Därefter tog det en stund innan han sa:

   Ursäkta mig, fortsätt prata på du.

Avbrottet hade gjort så jag tappat tråden och inte visste vad jag sagt. Men jag var nästan säker på att ha sagt vilken bil grannfrun ville provköra.

   Ja, det är ju så i den familjen, att hon är den som bestämmer. I det fallet är hon lik han den där Göran Persson och lika hård i nyporna är hon också. Precis som Persson styrde partiet och landet en gång, styr hon Emil med järnhand.

   Nåja, det finns fler likheter mellan Persson och grannfrun, men det var inte det jag skulle berätta om. Hursomhelst sa jag därför när jag trott mig fått ordning på tankeverksamheten:

   När grannfrun kommer ner vill hon att du tar fram den, så att hon får se på den. Hon vill naturligtvis prova den också, för du förstår, hon vill jämföra den med sin karl.

   Det hördes ett konstigt rosslande ljud i andra ändan och så sa han med sprucken röst:

   Jag tycker du kan visa den själv och så lade han på luren.

   Ja, just så sa han. Tänk vad roligt det är att hjälpa folk, som blir så rörda när man ställer upp, att dom nästan faller i gråt.

   I eftermiddag är det jag som ska göra mitt bästa, för att grannfrun ska få Emil att köpa en liten knubbig temperamentsfull musketör. Nej, vad säger jag, en begagnad Hyundai Atos, menar jag naturligtvis.

   Håll i dig bilhandlaren, snart kommer vi. Grannfrun, Emil och jag.

SLUT

Hur har vårt land kunnat bli som det nu är och vad har hänt med människorna? Tanken slog mig efter att ha läst unga kvinnor som är förtvivlade över att de inte har några vänner, till och med skäms över det. Naturligtvis grubblar de över om det är något fel på dem själva som inte lyckas skapa kontakt, men boven i dramat är det samhälle som växt fram de senaste tjugo åren. Det människofientliga samhället.

Upplever ofta i samtal med människor hur de nervöst står och trampar men vill inte rent ut säga att de måste skynda sig för att hinna med det de skall göra. Det förekommer till och med hos äldre numera, människor som borde ha all tid i världen att ta vara på den korta tid som är kvar av jordelivet.

Ensamheten dödar har jag läst någonstans och just ensamheten och ingen att förtro sig till har gjort att så många unga tagit sina liv. Många gamla också för den delen, de har inte orkat vänta på det som drabbar oss alla. Botemedlet är enligt någon byråkrat eller politiker att vi måste ha nolltolerans, samtidigt splittrar de invånarna ännu mer genom beslut och förordningar som slår sönder invånarnas liv. Det går inte att leva i två världar samtidigt, men det är vad de som styr vårt land försöker göra, men utopi och verklighet är två vitt skilda saker.

Pressen på invånarna har ökat för varje år, det är invånarnas ansvar att se till att det finns pengar till vår så omtalade välfärd. Ja, egentligen bara omtalad av våra politiker, alla övriga har sett hur det gått utför med vårt land och hur välfärden urholkats. det är med andra ord inte invånarnas fel att det blivit så här, det beror på ett enormt politiskt misslyckande.

Än så länge har vi inte sett det slutliga resultatet av vad som händer när politiska makthavare skapar ett samhälle som passar dem men inte folket i sin helhet. Det är ingen tillfällighet att vi fått de enorma inkomstklyftorna och en växande fattigdom, det är nämligen vad som kallas nyliberalism går ut på. Om en del blir ruskigt rika spiller det över på alla, men hur idiotiskt låter inte det?

Medvetet eller inte har det politiska samhället splittrat invånarna, när det gäller sjuka och arbetslösa till och med förnedrat dem. Senaste valet visar att många fått nog, varför reaktionen inte kommit tidigare kommer forskare antagligen någon gång framöver att tro sig hittat en förklaring till.

I en tid då människorna är både fysiskt och psykiskt utmattade efter en arbetsdag finns inte kraft att vara social. Efter arbetet finns massvis med saker som måste göras, det finns fler än ett moment som påverkar våra kroppar negativt. Tiden för återhämtning är alldeles för kort, det är bara de starkaste som "överlever" i ett samhälle där människan inte sätts i första rummet.

Vad jag kan förstå är det vad som kommer att vara den drivande kraften i att förändra vårt samhälle till det bättre. Att människorna vågar öppna upp sig och tala med andra om hur de upplever det samhälle vi nu har och hur de skulle vilja ha det. Ser man till de sydliga Europeiska länderna samlas folk på gatorna för att protestera mot orättvisor, i vårt land orkar kanske någon skriva en arg insändare som går de flesta förbi av skilda anledningar.

Vi klarar inte ens av att få bort inkompetenta politiker som år efter år kan sitta kvar på sina uppdrag tack vare partiernas stöd. Vad väljarna tycker och tänker har partierna för länge sedan slagit dövörat till. De vill driva igenom sina "monument" som skall finnas kvar för eftervärlden. De lägger pengar på saker invånarna inte vill ha, men slår sig ändå för bröstet.

Det här är ingenting annat än maktmissbruk som retar upp invånarna och det tålmodiga folket tappar humöret. Det fantastiska är att våra politiker inte fattat att det instabila politiska läget är de själva orsaken till, inte de som röstat på "fel" parti. När inte våra politiker insett att vad de har att förvalta som makthavande politiker, nämligen att företräda alla invånare, har de svikit de som är grunden för hela vårt samhälle, nämligen människorna.

Det finns inga andra de skall företräda utan göra sitt bästa för att alla invånare skall ha samma möjligheter till ett värdigt liv. När de inte klarar av en så enkel uppgift, varför har vi då politiska företrädare? En dag kommer det inte att behövas vare sig politiska eller fackliga företrädare, den moderna människan är fullt kapabel att ta hand om sina egna problem. Eller snarare kommer att tvingas till det när konsumtionssamhället går i graven.

Vårt land har haft massarbetslöshet tidigare även om det var för runt åttio år sedan. Det sägs att vi är bättre rustade i dag att möta en rejäl kanske till och med långvarig konjunktursvacka, men inte ens några hundra miljarder räcker långt när en kris slår till. Eller som jag läste för inte så länge sedan, sedelpressarna skulle gå varma om alla värdepapper skulle lösas in.

Betydelsen slog mig först efteråt, de omåttligt rika är det bara på papperet, skulle de försöka lösa in sina värdepapper skulle allt som byggt upp rasa ihop på kort tid. Tyvärr är det de arbetande människorna som skapar de enorma rikedomarna, men om de inte belönas uppstår en misstro mot hela det system allting vilar på. Ju snabbare fler blir fattiga, desto snabbare kommer även de enormt rika att bli det.

Ser man tillbaka är det enorma riken som fallit av skilda anledningar, förstår man att det som styr allting är verkligen finurligt uttänkt. Kan inte människorna gemensamt skapa rättvisa, finns antagligen en högre makt som kan det och jag har en känsla av att det är vad som nu är på väg att hända med vår värld.

Gott Nytt År till er som läser det här och en förhoppning om att ni skall värdesätta livet mer än pengar och statusprylar.

Tanken slår mig titt som tätt hur urusla vi är att ta vara på våra liv. Man hör ofta människor hänga upp sig på småsaker som egentligen inte betyder någonting, eller känner sig tvingade att göra vissa saker. Trots den knappa ledighet den med ett arbete har, finns det folk som offrar en ledig dag till att storstäda för att sedan tillbaka på arbetet, beklagar sig över att vara alldeles slut. Men är det verkligen vad livet handlar om? Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvet, brukade min mamma säga.

Genom sig själv känner man andra sägs det och kanske är det så. Innerst inne har säkert de flesta en önskan om ett helt annat liv, jag tröttnade på vårt land redan för över tjugofem år sedan. Jag så hur samhället förändrades efter hur de makthavande ville ha det, vad invånarna ville var det ingen politiker som lyssnade på.

Den tekniska utvecklingen började ta fart och så kallade hemdatorer blev vanliga. Inga superdatorer precis och ett operativsystem som behövde instruktioner för att kunna användas. Så kom Windows och därmed skulle allt bli enklare, men i stället innebar det att folk slutade använda hjärnan och blev användare av det som var fix och färdigt.

Utvecklingen fram till de smarta telefonerna har varit lönsam för tillverkarna och nya modeller har kommit med korta intervaller. Användarna har inte ens hunnit lära sig alla finesser innan en ny ännu bättre, snabbare och ännu mer komplicerad kommit ut. Om någon för tjugo år sedan sagt att en telefon en dag skulle kosta tiotusen eller mer  hade man säkert skrattat och ansett det vara fantasier. Nu är vi där och vi kan se en ny trend, att folk köper begagnade iordninggjorda telefoner.

Naturligtvis finns en gräns för vad vi är beredda att betala, det är många arbetstimmar netto efter skatt en ny telefon kostar. Kanske frågar sig någon hur vi klarade oss med enbart fasta telefoner. Jo tack, det gick alldeles utmärkt, men visst fanns de folk som skaffade en "skvallerbytta" för att se om någon hade ringt medan de var ute. Men det var inte värre än att prova igen om ingen svarade när man ringde och samma sak för den som ringde upp.

I dagens läge finns det ungdomar som har telefonen bredvid sig på natten och håller den krampaktigt hela dagar. Jobbmarknaden ser helt annorlunda ut än vad den gjorde, många blir kallade med kort varsel för att arbeta. Att i början av livet leva under sådana förhållanden kommer att nöta som en sten i skon så småningom och tankar väcks om hur allt skulle kunna vara annorlunda.

Psykisk ohälsa är på väg att bli en folksjukdom, att känna sig otillräcklig på ett jobb eller ständigt vänta på samtal att få rycka in och tjäna några kronor är förödande för psyket. Lägger man dessutom till den stress vårt kaotiska samhälle tvingar folk till, hur kommer då framtiden att se ut? Ja, inte ser det ljust ut, men det finns alltid de som orkar ta tag i och försöka få fram en förändring. Det är med andra ord de unga som måste tvinga fram ett mänskligare samhälle.

Jag har själv varit med om att skapa en förändring i mitt eget liv. Jag hade turen att i trettioårsåldern träffa en person som hade förmågan att kunna bota krämpor. Han såg sig helst som klok gubbe och var otroligt beläst. Ögonen är kroppen och själens spegel, sa han. Han kunde med hjälp av det han såg i ögonen diagnostisera vad som var fel. Jag var inne i en hektisk tid, magen värkte och det blev dåligt med sömn. Han tog god tid på sig, bjöd på kaffe och småprat om ditt och datt innan han bytte ämne och överraskande sa: Du borde nog byta jobb, du lider av ansvarsstress. Gör du ingenting åt det blir det bara värre.

Märkligt nog fick det beskedet det onda i magen att släppa efter bara några dagar. Jag hade som folk såg det ett betydelsefullt jobb och en titel, men innerst inne vantrivdes jag med det. Min fru och jag pratade igenom vad jag skulle kunna göra istället och kom fram till vad vi skulle kunna överleva på. Följden blev att jag sade upp mig och blev min egen med de kunskaper jag hade. Det bästa av allt var att jag kunde styra arbetstiden och därigenom fick tid för både familjen och mig själv.

Jag träffade honom igen ett år senare och tackade honom för rådet som fick mig att tänka om och inse vad som var viktigt i livet. Många visdomsord om livet gav han mig under den pratstunden, men det kanske viktigaste var när han sa till mig att lyssna på kroppen, säger den ifrån ska du lyssna och det rådet har jag följt.

De allra flesta som drabbas av utbrändhet, eller psykisk ohälsa som det envisas att kallas, beror på att de drabbade inte lyssnat på kroppen. Det är inte deras fel utan det samhälle som börjat ställa alldeles för stora krav på invånarna på grund av att kostnaderna för att vårt samhälle ska kunna fungera ökat dramatiskt de senaste åren. Vi står snart inför att vårt samhälle radikalt måste förändras, inte minst för att människor inte ska falla sönder och samman.

Att det gått så här långt beror på att människan glömts bort i ivern att försöka hålla den politiska kappan rättvänd i en värld där ingen kan förutsäga från vilket håll vindarna kommer att blåsa. När människorna börjar känna att de inte vill vara med längre och följa de politiska besluten utan vill styra över sina egna liv, är det början på det nya samhälle som så småningom kommer att växa fram.

Har en känsla av att vi inte har långt dit och kanske kan vi skapa ett bättre samhälle genom att använda lärdom om hur det en gång var i vårt land. Men kanske har det gått så långt att allt måste rasa ihop, innan någonting nytt kan byggas upp.

Det som kan vända allting rätt är att människorna tittar sig i spegeln, vad är livet värt om man inte tycker om det man ser. Ser man påsar under ögonen och hängande mungipor är det dags att skaffa ett nytt liv. För att kunna leva livet fullt ut gäller det att känna sig nöjd och glad, det är inte många som känner så i dagens läge.

Om man inte med glädje kan se framåt är det lätt att hamna i tröstlöshet. En J. B. Priestley skrev en gång: Du försöker helt enkelt att få tiden att gå, och det är ett bedrövligt göra – du har ingenting att leva för. Varför inte försöka ändra det samhälle som blivit så fel?

Livet är som ett lotteri sa min mamma och tänker man efter är det faktiskt det. Ser man inte för allvarligt på det, kan det liknas vid att vi tilldelas en lott när vi föds. En dag visar det sig om vi fått en vinst- eller nitlott, det är vad livet handlar om. Vi bör alltså ta vara på varje dag och njuta av den som om den är den sista, för när den sista dagen infaller har vi lyckligtvis inte en aning om.

Det samhälle som växt fram ger inte människan tid att tänka efter och många följer med strömmen. Man kallar det grupptryck, men i själva verket finns en rädsla för konsekvenserna av att vara annorlunda. Det största misstaget vi människor gör är att bry sig om vad andra tycker, för eftersom vi alla är unika varelser, kan vi varken tycka eller tänka lika.

Den senaste tidens larmrapporter om förestående klimatkatastrofer skall naturligtvis tas på allavar, men Bronsålderns vackra varma väder övergick i Järnålderns bistra och blöta klimat i vårt land. Det hände på 500-talet före Kristus, vad är det som säger att inte historien upprepas och människan förgäves försöker ändra på tingens ordning? De luftföroreningar det talas om är inte "vanliga" människornas ansvar, utan helt och hållet de som medvetet och av kostnadsskäl genom utsläpp förstör vår atmosfär. Men vad orsakade Bronsålderns varma vackra väder och Järnålderns bistra klimat?

Allt som händer trycker ner människorna och till slut nås en gräns då livet inte känns meningsfullt. Det positiva är att människan då får nya värderingar, det händer när priset för att föda både sig själva och samhället blivit alldeles för högt. Det är då människor börjar tänka mera på behovet av att få mer fritid för att vila eller tid att odla en hobby och anser det mera värt än en ny bil. Det blir billigare att reparera den gamla.

Jag upptäckte alldeles för sent i livet, att skrivandet är den bästa terapin man kan tänka sig. Fantasi har alla, det gäller bara att locka fram de tankar som legat och grott. Mina tankar kring att utveckla det jag nu håller på med började när en ung kvinna tog kontakt och frågade hur hon skulle skriva en barnbok. Det visade sig att hon redan hade berättelsen klar i huvudet, men att få ut den var svårare. När hon sedan skrivit ner den visade det sig vara en gullig berättelse, men inte längre än sexton skärmsidor. Då slog mig tanken att alla som kan skriva en berättelse, också kan göra ett eget häfte av den och jag hjälpte henne att göra det. 

I min ungdom fanns tunna deckare tryckta på billigt papper. I de tunna deckarna hade brotten ofta hänt och de smarta detektiverna eller ofta amatördetektiverna löste bit för bit mysterierna utan onödigt våld. De här små häftena rymdes i skolböckerna och kunde läsas i smyg på någon tråkig lektion. De små tunna häftena fanns även för flickor, med lite annat innehåll förstås.

Läsande uppmuntrades även i skolan där det också fanns böcker att låna i skolsalarna. Kanske inte så konstigt eftersom vi då levde i en tid som kallades folkbildningens tid då böcker till och med såldes på arbetsplatser. När allt började handla om politik och böcker och teater började innehålla politiska budskap på sjuttiotalet dog också folkbildningen. Berättelser är till för att kunna fly från verkligheten en stund, inte bli påmind om eländes elände, Men det kanske viktigaste av allt att kunna känna igen sig i personernas agerande i berättelserna.

En förändring märktes även inom musiken och filmerna, de tidigare välbesökta Folkparkerna drog inte längre till sig folk och fick läggas ner en efter en. Mycket kan skyllas på att de flesta skaffade sig en teveapparat, vilket fick folk att sitta hemma istället för att gå ut och roa sig. De tidigare stora folkrörelserna började tyna bort och folk umgicks inte längre som tidigare. Nu umgås vi flitigt via sociala medier, men det är inte alls samma sak.

Men förhoppningsvis går det att starta en ny folkrörelse, att skriva ner berättelser som anhöriga och vänner kan få läsa. Varför inte börja som en anonym författare och på det viset få ett objektivt utlåtande. Folk har nämligen en förmåga att inte ärligt säga sin hjärtas mening till någon de känner, den kritiken sker bakom ryggen istället. Mer om det här kan ni läsa i nästa inlägg.

För den som är nyfiken på hur man gör eller vad man kan göra med enkla medel och en enkel kort berättelse, går det att få ett smakprov på genom att mejla mig så kommer det med vändande post som man brukar säga. Till att börja med går att välja mellan ett häfte jag kallat Två noveller vilket innehåller två kärleksnoveller, eller ett häfte med en kort lättsam berättelse som heter Suveränt!. Utöver det kan ni även ladda hem ett häfte jag gjort som heter Visst kan du skriva, där också beskrivning finns med hur man tillverkar häften.  Min mejladress är spiken36@gmail.com.

Under ledning av Donald Trump som ständigt hetsar mot folkgrupper, Demokrater och journalister ser vi vad det leder till, men samma sak kan hända i vårt land. Det är den största anledningen till att vi måste få ett för invånarna mjukare och människovänligare samhälle. Ett samhälle där människorna inte bara ser till sitt eget bästa.

Visst har jag sett försämringarna, men det är värre än jag trodde, åtminstone om jag skall tro de ungdomar som talat om hur de upplever vårt så kallade välfärdssamhälle. När jag hör unga kvinnor säga att de inte har något eget liv blir jag minst sagt betänksam. Har nog inte tänkt på det tidigare, men de flesta jag brukar prata med är endera ensamstående med barn eller sammanboende. Att vara gift prioriteras tydligen högre upp i åldrarna, i många fall kan man anta i ångest över att kanske åldras ensam.

Nåja, det kanske var en cynisk kommentar, men antagligen inte felaktig. Många kvinnor över fyrtio gifter sig och skaffar barn, bara det borde ge våra politiker en tankeställare. Att de unga studerar längre och kommer sent ut i arbetslivet med studieskulder i bagaget verkar ingen ha tänkt på. Men de unga borde göra det, för med nuvarande pensionssystem, kommer de att få någon pension överhuvudtaget? Den som sätter sig i skuld är inte fri, sa Göran Persson, ändå är det precis den sits en stor del av svenska folket satt sig i.

Innerst inne vill vi inte vara fria, för det betyder inte att vara bekymmerslös, det är få förunnat att vara det. Ja, det gäller naturligtvis inte skulder, utan relationer. Tyvärr är det vad livet har att bjuda på, en ständig avvägning av för- och nackdelar. Efter att ha varit gift över sextiotvå år har jag en hel del erfarenheter att se tillbaka på.

Osökt kom jag att tänka på en gammal melodi som Dean Martin sjöng, You're nobody 'til somebody loves you. Texten går ut på att du inte är nånting förrän någon älskar dig. Ett uppmaning att leta på någon att älska, men för många är det lättare sagt än gjort. Vi lever i en svår tid då det trycks på om jämställdhet, vilket istället tycks ha skapat ett ställningskrig mellan män och kvinnor. Tyvärr börjar det numera redan i unga år, som de gamla sjunga kvittra de unga. De hårda orden kommer inte ur tomma luften, många föräldrar är knappast några bra förebilder precis.

Vi äldre växte upp med musik där texterna var romantiska, musikfilmer och övriga filmer hade lyckliga slut utan att vi egentligen tänkte på det. Men att veta att det finns lyckliga slut behöver vi för att orka med den grå vardagen. Det är svårt att hitta gamla melodier som inte handlar om kärlek och smärtan kärlek kan ställa till med. Till och med den så kallade rockvågen som började på femtiotalet hade romantiska texter. Pat Boone slog igenom stort med Kärleksbrev i sanden. Men på sjuttiotalet började allt handla om politik och vägen utför började och vårt samhälle förändrades.

Dagens musik med basljud som tränger igenom tjocka betongväggar, rap med mera förstår jag mig inte på, eller snarare gör allt dunka, dunka och ryckigt stackatosång (prat?) mig nervös och orolig. Varför lyssna på stressande musik när tillvaron är som ett inferno? Det är ju nu det skulle behövas lugnande  musik för att få nervtrådarna att bli mindre spända, eller filmer med lyckliga slut istället för våld. Omedvetet tar de unga till sig de budskap som förmedlas genom musik och filmer.  

Det finns inte mycket att skratta år numera, men ett gott skratt förlänger livet sägs det. Men den komik som bjuds speglar dagens samhälle och humor följer samhällsutvecklingen, ju råare vårt samhället blivit desto råare har skämten blivit.

Den humor som var populär för runt sextio år sedan anses idag vara rasistisk av vissa personer som anser sig vara vårt lands skurmedel. Det vill säga tvätta bort vad som anses vara opassligt enligt deras åsikt, ingen har frågat vad folk i gemen tycker. Dessa personer skulle säkert få hjärtsnörp om Sven Arefeldts vid tiden jag var ung så populära Bongo, Bongo skulle spelas i radion. Men den finns på Youtube.

Men man kan inte tvätta bort det som en gång varit, det betyder att vi då helt kapar våra rötter. Dessa personer som anser sig kunna döma vad som är rätt och riktigt har till och med slagit ner på texter i Astrid Lindgren böcker och filmer om Pippi som måste retuscheras, vilket måste ses som förstörande av kulturföremål av riksintresse.

Alla bär vi på ett arv från tidigare generationer, därför ska ingen göra om det som en gång varit, det hör till vår historia. När det pratas om genus och vi ska säga hen istället för han och hon, ser jag det bara som ren idioti, ett försök att väcka uppmärksamhet. Och faktum är att dessa personer aldrig skulle väckt någon uppmärksamhet utan de vansinnigheter de lyckats driva igenom.

De flesta har inte brytt sig om det, men det borde de ha gjort. Ingen vet vilka nya vansinnigheter de här personerna kan hitta på. Enda sättet att möta dessa vansinnigheter är att skratta åt dem, för de är löjliga och patetiska personer, inte några auktoriteter. Människan måste därför ställa sig frågan hur vill jag ha det? Det är först då vägen mot ett mjukare samhälle tar sin början. Men om det återkommer jag.

Blev uppriktigt förvånad över att så många läst min första blogg om ett förhoppningsvis varmare samhälle. Jag vet  inte om det är personer i min ålder som läser det jag skriver, men om yngre läser det hoppas jag genom erfarenhet från ett långt liv kunna fylla eventuella luckor de grubblar över. Någonting som gör mig ledsen är det samhälle de unga idag tvingas växa upp och leva i. De mestadels ljusa minnen jag har av det samhälle vi hade under min uppväxt, gör att jag känner mig tacksam.

Dagens samhälle däremot gör mig djupt bedrövad, men har ju sett hur det gått utför under många år. Anledningen till det tänker jag inte gå in på, men att det mesta blivit fel kan alla se. Vi har blivit ett land där alldeles för många oroar sig för att pengarna skall räcka till, medan de besuttna som man förr sa men som nu kallas förmögna, oroar sig för att pengarna inte skall föröka sig snabbt nog.

Kanske kan vi lära oss av vad som fick människorna att för runt sjuttio år sedan, vara solidariska med varandra. Tiden för andra världskriget präglades av hög arbetslöshet och fattigdom, de flesta hade det lika dåligt. Genom sig själv känner man andra brukar man säga och förståelsen för att många hade det svårt bottnade antagligen i det. Redan nu har många blivit medvetna om vad som händer med anhöriga och vänners ekonomi om de blir allvarligt sjuka och insett att det även kan drabba dem själva. Det ökar förståelsen för de orättvisor som finns.

Många av nutidens unga är bortskämda med att ha smarta telefoner och bära märkeskläder, det gäller att föräldrarna har råd med det eller gör uppoffringar för barnens skull. Naturligtvis sticker de som lever i fattiga familjer ut, troligtvis även hånas för det. Man kan förstå vad dessa unga kommer att bära med sig i framtiden i form av hat till sina förtryckare.

Att de allra flesta av oss levde under samma förhållanden skapade antagligen den gemenskap som fanns. Trots låga löner hankade vi ungdomar oss ändå fram på femtiotalet och det var få saker man måste försaka. Till vardags var vi inte några klädsnobbar, men på helger och till och med danskvällar på en vardag var det finstassen som gällde. Kostym, vitskjorta och slips, överrock på vintern och en hatt förstås, man ville ju vara presentabel. Nötte själv ut flera par tåsmala skor – myggjagare som dom kallades – genom att vara på dans tre gånger i veckan.

Skämtsamt kallade de som återkommande var på dans i Folkparkerna för Parkråttor. De unga kvinnorna var uppklädda i klänningar och högklackade skor som gjorde att en del av dem klagade över ömma fötter på nattkröken då sista dans spelades. Ska man vara fin får man lida pin, sa man förr. Observera att jag använder ordet unga kvinnor och lite elakt sagt, kunde man på den tiden se skillnaden mellan könen. Klädstil och uppförande har förändrats med åren, men har inte kunnat förstå hur nutidens unga killars syn på tjejer kunnat urarta.

Tyvärr har det med uppfostran att göra, någon annan förklaring finns inte. Vi växte upp med stränga lärare och föräldrar som lärde oss veta hut. Men det är nog inte hela förklaringen. Så här i efterhand slår det mig att de unga kvinnorna vid den tiden uppförde sig som mer vuxna än killarna, vilket kan ha skapat den osäkerhet och respekt många  killar kände. Inte minst jag.

En sak har dagens ungdom och vi som var unga för drygt sextio år sedan gemensamt, den jobbiga tonårsperioden. Det är lätt att utan erfarenhet göra misstag men det är en del av att lära för livet. Jag och flera med mig gjorde misstag som om det gick att ändra på, aldrig blivit gjorda. Mitt stora misstag var att på grund av blyghet inte vågade vara mig själv.

Många som kände mig vid den tiden trodde säkert att jag tog livet med en klackspark, i själva verket slukade jag böcker så fort tillfälle gavs och lyssnade på musik om kärlek och smärta orsakad av krossade hjärtan. Utan att ha en aning om det, var jag helt enkelt en gammaldags romantiker och är det fortfarande.

Det går inte att vara två personer samtidigt, den hårda läxan lärde jag mig genom att göra bort mig hos en underbar tjej. Vi var unga men minnena av vår korta romans finns fortfarande kvar, vilket måste betyda att hon betydde mycket för mig. Man talar om personkemi, jag tror det var vad jag kände och upplevde med henne, men var då för ung att fatta vidden av det.   

Det tog lång tid att komma över det, men klandrade mig själv att det blev som det blev. Nötte ut spåret  på skivan med Nat King Cole sjungande There goes my heart. Det var ju exakt vad som hänt och jag blir påmind än idag när jag hör den underbara men sorgliga melodin. Men tiden läker alla sår brukar man säga och drygt ett år senare hade jag turen att träffa den jag nu varit gift med i drygt sextiotvå år. Kanske på grund av läxan jag lärde mig, att inte gömma mig bakom någon man inte är vilket följt mig genom livet. På gott och ont kan tilläggas.

Att jag minns vissa saker tydligt men andra inte kan ha att göra med att jag visade upp en helt annan personlighet än jag egentligen var. Jag kanske inte vill minnas vissa förödmjukande saker. Vid den tiden hade jag aldrig hört uttrycket att det du ser, är vad du får, det gäller alltså att våga visa upp sitt rätta jag. Det fordras mod att våga öppna sig och lita på andra, det är svårt som ung att göra det. Jag var alldeles för osäker för att göra det. Vågade inte lita på att jag dög som jag var, det var en dyrköpt erfarenhet.

Jag är säkert inte ensam om att försöka dra en barmhärtighetens slöja över de misslyckanden som skedde i ungdomens dagar, men de finns där långt undangömda i bakhuvudet. Men antagligen är det meningen att vi skall göra misstag för att lära av dom, men det finns dom som gör samma misstag om och om igen och aldrig lär sig. Men livet handlar om en massa vägskäl, det gäller att välja rätt.

Kanske kan jag framöver dela med mig lite av egna erfarenheter, ge de som inte vågat tidigare mod att vara sig själva. Men det bästa av allt vore om människor som tröttnat på vårt känslokalla samhälle, tvingar fram ett som är mjukare och människovänligare. Med lästips och hjälp av gammal musik och filmer, kanske jag kan vidareutveckla det längre fram. 

Kan förstå om någon som hittar den här bloggen bland alla de som skriver om sig själva, funderar vad som ligger bakom bloggnamnet Romantikern. Egentligen är det inte så konstigt, jag är född före andra världskrigets början och livet har gett mig värderingar som inte kan placeras på den politiska kartan. Antagligen har jag alltid varit en gammaldags romantiker men skäms inte för det. Vad vi själva måste forma framöver är ett varmare och mänskligare samhälle, annars kommer vår livsstil att skörda många offer. Människan har bara ett liv, men väldigt få försöker ta vara på det.

Min människosyn har med uppfostran och egna erfarenheter att göra. Lyckligt lottad är den första tanken när jag ser tillbaka, det var en helt annan tid och ett helt annat samhälle vi idag gamla fick växa upp i. En stor skillnad mot hur det blivit är det som äldre människor bär med sig är att vara rädd om saker, någonting många unga idag gläds åt. Många unga har upptäckt att loppismarknader och de som säljer begagnat har användbara saker som dessutom har kvalitet.

Vårt land var känt för sin höga kvalitet på de varor som producerades tack vare skickliga hantverkare. På grund av nya tekniker utförs precisionsjobben nu av datorstyrda avancerade maskiner, kunnigheten om de gamla hantverken är på väg att försvinna. Det har gjort den moderna människan sårbar, för vad händer om strömförsörjningen slås ut, eller vi inte har råd att slänga maskinen det blivit fel på och kan köpa en ny?

Numera är det inte många som bryr sig om historia, men ser man långt tillbaka så har stormakter inte stått sig så värst länge. Runt tre generationer har varit ett maximun. Inte ens Kina som man kanske ser som en evig stat har hållits ihop politiskt under särskilt långa perioder. I Europa och Främre Asien är det tydligare ändå. Vi bör alltså mäta historisk tid i generationer, det är därför inte förvånande att vår värld börjar bli orolig, det är dags att historien upprepas.

Av naturliga skäl kan inte det samhälle vi fått bli långlivat, det är inte anpassat för människorna och därför blivit omänskligt. Förr slets människorna ut kroppsligt genom tungt arbete, många slits nu ut av både tungt och stressigt arbete som skapat folksjukdomen vilken felaktigt kallas för psykisk ohälsa. Det kan bara ses som ett försök från de politiska makthavarnas sida att skyla över att människor pressas för hårt för att försörja både sig själva och ett samhälle som inte är skapat för dem.

Tid är pengar är någonting som blivit allt viktigare, men väldigt få människor har tid att ägna sig åt sig själva, det byggs hela tiden på med saker som måste göras. Och det är den biten jag tänker dela med mig mina tankar om framöver. Att vi måste skapa egentid och tänka efter hur vi verkligen vill leva. Människan är ett flockdjur, ändå kapslar den moderna människan in sig i sin egen lilla värld.

Om det låter intressant så välkommen att en gång i veckan läsa en gammaldags romantikers tankar. Det är när ett samhälle spårat ur och blivit hårt och kallt som det tvingar fram ett varmare och mer romantiskt samhälle. Det är bara att titta närmare på historien som visar svängningarna.