Blev uppriktigt förvånad över att så många läst min första blogg om ett förhoppningsvis varmare samhälle. Jag vet  inte om det är personer i min ålder som läser det jag skriver, men om yngre läser det hoppas jag genom erfarenhet från ett långt liv kunna fylla eventuella luckor de grubblar över. Någonting som gör mig ledsen är det samhälle de unga idag tvingas växa upp och leva i. De mestadels ljusa minnen jag har av det samhälle vi hade under min uppväxt, gör att jag känner mig tacksam.

Dagens samhälle däremot gör mig djupt bedrövad, men har ju sett hur det gått utför under många år. Anledningen till det tänker jag inte gå in på, men att det mesta blivit fel kan alla se. Vi har blivit ett land där alldeles för många oroar sig för att pengarna skall räcka till, medan de besuttna som man förr sa men som nu kallas förmögna, oroar sig för att pengarna inte skall föröka sig snabbt nog.

Kanske kan vi lära oss av vad som fick människorna att för runt sjuttio år sedan, vara solidariska med varandra. Tiden för andra världskriget präglades av hög arbetslöshet och fattigdom, de flesta hade det lika dåligt. Genom sig själv känner man andra brukar man säga och förståelsen för att många hade det svårt bottnade antagligen i det. Redan nu har många blivit medvetna om vad som händer med anhöriga och vänners ekonomi om de blir allvarligt sjuka och insett att det även kan drabba dem själva. Det ökar förståelsen för de orättvisor som finns.

Många av nutidens unga är bortskämda med att ha smarta telefoner och bära märkeskläder, det gäller att föräldrarna har råd med det eller gör uppoffringar för barnens skull. Naturligtvis sticker de som lever i fattiga familjer ut, troligtvis även hånas för det. Man kan förstå vad dessa unga kommer att bära med sig i framtiden i form av hat till sina förtryckare.

Att de allra flesta av oss levde under samma förhållanden skapade antagligen den gemenskap som fanns. Trots låga löner hankade vi ungdomar oss ändå fram på femtiotalet och det var få saker man måste försaka. Till vardags var vi inte några klädsnobbar, men på helger och till och med danskvällar på en vardag var det finstassen som gällde. Kostym, vitskjorta och slips, överrock på vintern och en hatt förstås, man ville ju vara presentabel. Nötte själv ut flera par tåsmala skor – myggjagare som dom kallades – genom att vara på dans tre gånger i veckan.

Skämtsamt kallade de som återkommande var på dans i Folkparkerna för Parkråttor. De unga kvinnorna var uppklädda i klänningar och högklackade skor som gjorde att en del av dem klagade över ömma fötter på nattkröken då sista dans spelades. Ska man vara fin får man lida pin, sa man förr. Observera att jag använder ordet unga kvinnor och lite elakt sagt, kunde man på den tiden se skillnaden mellan könen. Klädstil och uppförande har förändrats med åren, men har inte kunnat förstå hur nutidens unga killars syn på tjejer kunnat urarta.

Tyvärr har det med uppfostran att göra, någon annan förklaring finns inte. Vi växte upp med stränga lärare och föräldrar som lärde oss veta hut. Men det är nog inte hela förklaringen. Så här i efterhand slår det mig att de unga kvinnorna vid den tiden uppförde sig som mer vuxna än killarna, vilket kan ha skapat den osäkerhet och respekt många  killar kände. Inte minst jag.

En sak har dagens ungdom och vi som var unga för drygt sextio år sedan gemensamt, den jobbiga tonårsperioden. Det är lätt att utan erfarenhet göra misstag men det är en del av att lära för livet. Jag och flera med mig gjorde misstag som om det gick att ändra på, aldrig blivit gjorda. Mitt stora misstag var att på grund av blyghet inte vågade vara mig själv.

Många som kände mig vid den tiden trodde säkert att jag tog livet med en klackspark, i själva verket slukade jag böcker så fort tillfälle gavs och lyssnade på musik om kärlek och smärta orsakad av krossade hjärtan. Utan att ha en aning om det, var jag helt enkelt en gammaldags romantiker och är det fortfarande.

Det går inte att vara två personer samtidigt, den hårda läxan lärde jag mig genom att göra bort mig hos en underbar tjej. Vi var unga men minnena av vår korta romans finns fortfarande kvar, vilket måste betyda att hon betydde mycket för mig. Man talar om personkemi, jag tror det var vad jag kände och upplevde med henne, men var då för ung att fatta vidden av det.   

Det tog lång tid att komma över det, men klandrade mig själv att det blev som det blev. Nötte ut spåret  på skivan med Nat King Cole sjungande There goes my heart. Det var ju exakt vad som hänt och jag blir påmind än idag när jag hör den underbara men sorgliga melodin. Men tiden läker alla sår brukar man säga och drygt ett år senare hade jag turen att träffa den jag nu varit gift med i drygt sextiotvå år. Kanske på grund av läxan jag lärde mig, att inte gömma mig bakom någon man inte är vilket följt mig genom livet. På gott och ont kan tilläggas.

Att jag minns vissa saker tydligt men andra inte kan ha att göra med att jag visade upp en helt annan personlighet än jag egentligen var. Jag kanske inte vill minnas vissa förödmjukande saker. Vid den tiden hade jag aldrig hört uttrycket att det du ser, är vad du får, det gäller alltså att våga visa upp sitt rätta jag. Det fordras mod att våga öppna sig och lita på andra, det är svårt som ung att göra det. Jag var alldeles för osäker för att göra det. Vågade inte lita på att jag dög som jag var, det var en dyrköpt erfarenhet.

Jag är säkert inte ensam om att försöka dra en barmhärtighetens slöja över de misslyckanden som skedde i ungdomens dagar, men de finns där långt undangömda i bakhuvudet. Men antagligen är det meningen att vi skall göra misstag för att lära av dom, men det finns dom som gör samma misstag om och om igen och aldrig lär sig. Men livet handlar om en massa vägskäl, det gäller att välja rätt.

Kanske kan jag framöver dela med mig lite av egna erfarenheter, ge de som inte vågat tidigare mod att vara sig själva. Men det bästa av allt vore om människor som tröttnat på vårt känslokalla samhälle, tvingar fram ett som är mjukare och människovänligare. Med lästips och hjälp av gammal musik och filmer, kanske jag kan vidareutveckla det längre fram. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var tänkt att jag skulle kunna locka andra att skriva om de mest skiftande saker, men hälsan svek och jag har haft en lång sjukperiod då ingenting fungerat. Nu försöker jag igen genom att komma med ett tips om vad och hur man kan skriva för att l...

  Hur har vårt land kunnat bli som det nu är och vad har hänt med människorna? Tanken slog mig efter att ha läst unga kvinnor som är förtvivlade över att de inte har några vänner, till och med skäms över det. Naturligtvis grubblar de över om det är...

Tanken slår mig titt som tätt hur urusla vi är att ta vara på våra liv. Man hör ofta människor hänga upp sig på småsaker som egentligen inte betyder någonting, eller känner sig tvingade att göra vissa saker. Trots den knappa ledighet den med ett arbe...

Livet är som ett lotteri sa min mamma och tänker man efter är det faktiskt det. Ser man inte för allvarligt på det, kan det liknas vid att vi tilldelas en lott när vi föds. En dag visar det sig om vi fått en vinst- eller nitlott, det är vad livet han...

Under ledning av Donald Trump som ständigt hetsar mot folkgrupper, Demokrater och journalister ser vi vad det leder till, men samma sak kan hända i vårt land. Det är den största anledningen till att vi måste få ett för invånarna mjukare och människov...