Under ledning av Donald Trump som ständigt hetsar mot folkgrupper, Demokrater och journalister ser vi vad det leder till, men samma sak kan hända i vårt land. Det är den största anledningen till att vi måste få ett för invånarna mjukare och människovänligare samhälle. Ett samhälle där människorna inte bara ser till sitt eget bästa.

Visst har jag sett försämringarna, men det är värre än jag trodde, åtminstone om jag skall tro de ungdomar som talat om hur de upplever vårt så kallade välfärdssamhälle. När jag hör unga kvinnor säga att de inte har något eget liv blir jag minst sagt betänksam. Har nog inte tänkt på det tidigare, men de flesta jag brukar prata med är endera ensamstående med barn eller sammanboende. Att vara gift prioriteras tydligen högre upp i åldrarna, i många fall kan man anta i ångest över att kanske åldras ensam.

Nåja, det kanske var en cynisk kommentar, men antagligen inte felaktig. Många kvinnor över fyrtio gifter sig och skaffar barn, bara det borde ge våra politiker en tankeställare. Att de unga studerar längre och kommer sent ut i arbetslivet med studieskulder i bagaget verkar ingen ha tänkt på. Men de unga borde göra det, för med nuvarande pensionssystem, kommer de att få någon pension överhuvudtaget? Den som sätter sig i skuld är inte fri, sa Göran Persson, ändå är det precis den sits en stor del av svenska folket satt sig i.

Innerst inne vill vi inte vara fria, för det betyder inte att vara bekymmerslös, det är få förunnat att vara det. Ja, det gäller naturligtvis inte skulder, utan relationer. Tyvärr är det vad livet har att bjuda på, en ständig avvägning av för- och nackdelar. Efter att ha varit gift över sextiotvå år har jag en hel del erfarenheter att se tillbaka på.

Osökt kom jag att tänka på en gammal melodi som Dean Martin sjöng, You're nobody 'til somebody loves you. Texten går ut på att du inte är nånting förrän någon älskar dig. Ett uppmaning att leta på någon att älska, men för många är det lättare sagt än gjort. Vi lever i en svår tid då det trycks på om jämställdhet, vilket istället tycks ha skapat ett ställningskrig mellan män och kvinnor. Tyvärr börjar det numera redan i unga år, som de gamla sjunga kvittra de unga. De hårda orden kommer inte ur tomma luften, många föräldrar är knappast några bra förebilder precis.

Vi äldre växte upp med musik där texterna var romantiska, musikfilmer och övriga filmer hade lyckliga slut utan att vi egentligen tänkte på det. Men att veta att det finns lyckliga slut behöver vi för att orka med den grå vardagen. Det är svårt att hitta gamla melodier som inte handlar om kärlek och smärtan kärlek kan ställa till med. Till och med den så kallade rockvågen som började på femtiotalet hade romantiska texter. Pat Boone slog igenom stort med Kärleksbrev i sanden. Men på sjuttiotalet började allt handla om politik och vägen utför började och vårt samhälle förändrades.

Dagens musik med basljud som tränger igenom tjocka betongväggar, rap med mera förstår jag mig inte på, eller snarare gör allt dunka, dunka och ryckigt stackatosång (prat?) mig nervös och orolig. Varför lyssna på stressande musik när tillvaron är som ett inferno? Det är ju nu det skulle behövas lugnande  musik för att få nervtrådarna att bli mindre spända, eller filmer med lyckliga slut istället för våld. Omedvetet tar de unga till sig de budskap som förmedlas genom musik och filmer.  

Det finns inte mycket att skratta år numera, men ett gott skratt förlänger livet sägs det. Men den komik som bjuds speglar dagens samhälle och humor följer samhällsutvecklingen, ju råare vårt samhället blivit desto råare har skämten blivit.

Den humor som var populär för runt sextio år sedan anses idag vara rasistisk av vissa personer som anser sig vara vårt lands skurmedel. Det vill säga tvätta bort vad som anses vara opassligt enligt deras åsikt, ingen har frågat vad folk i gemen tycker. Dessa personer skulle säkert få hjärtsnörp om Sven Arefeldts vid tiden jag var ung så populära Bongo, Bongo skulle spelas i radion. Men den finns på Youtube.

Men man kan inte tvätta bort det som en gång varit, det betyder att vi då helt kapar våra rötter. Dessa personer som anser sig kunna döma vad som är rätt och riktigt har till och med slagit ner på texter i Astrid Lindgren böcker och filmer om Pippi som måste retuscheras, vilket måste ses som förstörande av kulturföremål av riksintresse.

Alla bär vi på ett arv från tidigare generationer, därför ska ingen göra om det som en gång varit, det hör till vår historia. När det pratas om genus och vi ska säga hen istället för han och hon, ser jag det bara som ren idioti, ett försök att väcka uppmärksamhet. Och faktum är att dessa personer aldrig skulle väckt någon uppmärksamhet utan de vansinnigheter de lyckats driva igenom.

De flesta har inte brytt sig om det, men det borde de ha gjort. Ingen vet vilka nya vansinnigheter de här personerna kan hitta på. Enda sättet att möta dessa vansinnigheter är att skratta åt dem, för de är löjliga och patetiska personer, inte några auktoriteter. Människan måste därför ställa sig frågan hur vill jag ha det? Det är först då vägen mot ett mjukare samhälle tar sin början. Men om det återkommer jag.