Kan förstå om någon som hittar den här bloggen bland alla de som skriver om sig själva, funderar vad som ligger bakom bloggnamnet Romantikern. Egentligen är det inte så konstigt, jag är född före andra världskrigets början och livet har gett mig värderingar som inte kan placeras på den politiska kartan. Antagligen har jag alltid varit en gammaldags romantiker men skäms inte för det. Vad vi själva måste forma framöver är ett varmare och mänskligare samhälle, annars kommer vår livsstil att skörda många offer. Människan har bara ett liv, men väldigt få försöker ta vara på det.

Min människosyn har med uppfostran och egna erfarenheter att göra. Lyckligt lottad är den första tanken när jag ser tillbaka, det var en helt annan tid och ett helt annat samhälle vi idag gamla fick växa upp i. En stor skillnad mot hur det blivit är det som äldre människor bär med sig är att vara rädd om saker, någonting många unga idag gläds åt. Många unga har upptäckt att loppismarknader och de som säljer begagnat har användbara saker som dessutom har kvalitet.

Vårt land var känt för sin höga kvalitet på de varor som producerades tack vare skickliga hantverkare. På grund av nya tekniker utförs precisionsjobben nu av datorstyrda avancerade maskiner, kunnigheten om de gamla hantverken är på väg att försvinna. Det har gjort den moderna människan sårbar, för vad händer om strömförsörjningen slås ut, eller vi inte har råd att slänga maskinen det blivit fel på och kan köpa en ny?

Numera är det inte många som bryr sig om historia, men ser man långt tillbaka så har stormakter inte stått sig så värst länge. Runt tre generationer har varit ett maximun. Inte ens Kina som man kanske ser som en evig stat har hållits ihop politiskt under särskilt långa perioder. I Europa och Främre Asien är det tydligare ändå. Vi bör alltså mäta historisk tid i generationer, det är därför inte förvånande att vår värld börjar bli orolig, det är dags att historien upprepas.

Av naturliga skäl kan inte det samhälle vi fått bli långlivat, det är inte anpassat för människorna och därför blivit omänskligt. Förr slets människorna ut kroppsligt genom tungt arbete, många slits nu ut av både tungt och stressigt arbete som skapat folksjukdomen vilken felaktigt kallas för psykisk ohälsa. Det kan bara ses som ett försök från de politiska makthavarnas sida att skyla över att människor pressas för hårt för att försörja både sig själva och ett samhälle som inte är skapat för dem.

Tid är pengar är någonting som blivit allt viktigare, men väldigt få människor har tid att ägna sig åt sig själva, det byggs hela tiden på med saker som måste göras. Och det är den biten jag tänker dela med mig mina tankar om framöver. Att vi måste skapa egentid och tänka efter hur vi verkligen vill leva. Människan är ett flockdjur, ändå kapslar den moderna människan in sig i sin egen lilla värld.

Om det låter intressant så välkommen att en gång i veckan läsa en gammaldags romantikers tankar. Det är när ett samhälle spårat ur och blivit hårt och kallt som det tvingar fram ett varmare och mer romantiskt samhälle. Det är bara att titta närmare på historien som visar svängningarna.